LCHF vid npf, adhd, add, aspergers och autism – blogg från Birgitta Höglund

Jag följer en del bloggar om mat och hälsa, bl a Birgitta Höglunds blogg, här har hon fått en berättelse från Åsa Österlund, som jag också vill dela med mig av:

https://birgittahoglundsmat.wordpress.com/2016/05/01/lchf-vid-npf-som-adhd-add-asperger-och-autism/

Mat som medicin

Idag delar jag med mig av en mycket läsvärd, rörande och inspirerande berättelse från en av mina läsare, Åsa Österlund.

Här följer Åsas och hennes barns egna ord om sitt nya liv med naturlig LCHF-kost.

Dela gärna berättelsen vidare, så fler får chansen att använda maten som medicin❤

”För några veckor sedan berättade jag i facebook-gruppen ”Lchf-Tips, pepp och recept!” om min son som har ADD  och har haft svår ångest och depression, och som nu efter två år med LCHF äntligen mår så bra att han ska försöka ta körkort.

Jag berättade att han träffade en läkare vid psykiatrin för att kunna få läkarintyg för körkortstillstånd, och att läkaren efter en stunds samtal med sonen ansåg att han kunde ta bort diagnosen eftersom han inte längre uppfyllde kriterierna för ADD.
Läkaren frågade också vad han hade gjort som orsakat att han nu mådde så bra och inte längre kände av vare sig ångest eller depression, varpå sonen svarade, lite försiktigt, att han slutat äta socker. Han vågade tyvärr inte säga att han åt LCHF, men läkaren var mycket positiv till detta och sa att det här måste han ta med sig till sina kollegor. Han sa också att de nog måste börja ta det här med kosten på större allvar. Vi kunde aldrig drömma om att vår ”lilla” historia skulle väcka ett sådant enormt intresse som det gjorde.

Birgitta frågade om hon fick dela vår berättelse även på sin fb-sida och även där blev responsen enorm. Därför frågade hon om hon även fick berätta vår historia på sin blogg, vilket är en stor ära, och om jag skulle ville utveckla den lite mer. Både jag och barnen tycker också att det är viktigt att prata om hur stor skillnad kosten faktiskt kan göra för den psykiska hälsan och därför ska jag nu försöka berätta vår historia. En berättelse som inte handlar om övervikt och inte heller om diabetes. Det här är en berättelse som handlar om psykisk ohälsa, om ångest, depressioner, ADD och autism.

Jag och min man har fem barn, fyra killar födda 91, 93, 00 och 02, och en tjej född 95. Alla utom 93:an har NPF-diagnoser av olika slag. Dottern var den första att få sin diagnos, Asperger + ADD när hon var ca 11 år. 00:an fick diagnosen ADD när han var runt 11, 91:an som historien om körkortstillståndet handlar om, fick sin ADD-diagnos för några år sedan, när han redan var vuxen, han hade även depression då. För två år sedan fick yngsta sonen diagnosen atypisk autism och selektiv mutism, vilket även 00:an fick samtidigt då han fick genomgå en ny utredning.
Det har varit en mångårig kamp för att få vardag och skola att fungera.  Det har gått upp och ner genom åren. Perioder som varit förhållande vis lugna, perioder då man varit nära att drunkna.

Våren 2014 var vi på botten allihop. Dottern har hela livet haft mycket svår ångest, som även gav upphov till fysiska symptom som t ex andnöd. Hon hade kämpat för att klara skolan, hade klarat grundskolan med nöd och näppe. Högstadiet gick hon i en aspergerklass. Det fungerade bättre än den vanliga skolan som inte hade fungerat alls, men det var ändå en kamp varje dag. Efteråt är hon besviken på att ingen av alla speciallärare, psykologer och läkare kunde se att hon förutom asperger och ADD, även hade svår depression, ångest och många fobier, bland annat social fobi. Våren 2014 var hon på väg att krascha fullständigt. Hon hade börjat få panikångestattacker, hon och jag blev ofta osams. Jag kände mig maktlös, visste inte hur jag skulle tackla hennes svårigheter. Hur mycket krav kunde jag ställa? Vad skulle jag göra för att hjälpa henne? Min trötthet och maktlöshet fick mig att bete mig som en idiot och jag sa saker jag absolut inte borde sagt.

Hon försökte börja på gymnasiet efter grundskolan, men det fungerade inte alls så hon hoppade av efter bara några veckor, trots att det var en aspergerskola. Hon orkade helt enkelt inte mer, hon var helt slutkörd efter nio års kämpande, satt nu hemma på heltid och kom aldrig ut. Hon träffade inga andra än familj och nära släkt, förutom en kontaktperson som var guld värd. Hon mådde nu så dåligt att hon knappt orkade göra det hon är intresserad av och vill hålla på med.

Äldste sonen har också lidit av en gnagande ångest hela livet, en ångest som med åren utvecklades till en allvarlig depression. Han klarade grundskola och gymnasium och komvux men det har varit mycket tufft. Våren 2014 gick han på folkhögskola andra året. Till en början verkade det som att det kunde vara vändningen, att han nu började må bättre. Men han var så skör och så känslig att minsta lilla motgång blev världens undergång. Och den här sista våren mådde han sämre än någonsin, orkade inte ta sig till lektionerna, låg mest i sängen och orkade inte gå upp. Vid några tillfällen gjorde han sig själv illa. Han såg bara en framtid då han alltid skulle må dåligt, alltid få kämpa och slåss mot demonerna. Han kände att han inte skulle orka leva så.

00:an, som fick sin ADD-diagnos när han var 11, var vid den här tidpunkten, pga olyckliga omständigheter, helt hemma från skolan, ett beslut vi tagit tillsammans med skolpersonal och rektor. Tills de hade möjlighet att lösa situationen var vår tanke att jag skulle undervisa honom lite hemma. Jag fick uppgifter varje vecka från skolan. Jag inbillade mig att jag skulle kunna fixa det. Men jag hade strax före jul blivit tvungen att gå upp från halvtid och femskift till heltid-femskift. Det höll naturligtvis inte.
Samtidigt blev det jobbigare och jobbigare för yngsta sonen i skolan. Nu ville skolan ha en utredning på honom också. Och trots att vi vid det här laget genomfört så många utredningar att det blivit närmast rutin, så tar det ändå hårt på krafterna. Dessutom ville 00:ans skola att han skulle göra en ny utredning då de misstänkte att han hade mer åt det autistiska hållet. Så två utredningar skulle vi gå igenom på allt annat. Båda två fick diagnoserna Atypisk autism och selektiv mutism.

Min ork började nu tryta rejält. Jag kände mig så totalt maktlös. Jag visste inte längre vad jag skulle kunna göra för att hjälpa mina barn att må bra. Jag höll på att krascha helt. Hade ingen ork till någonting. Jag hade tidigare hållit på mycket i trädgården, något som innan skänkt mig stor psykisk återhämtning men som jag helt enkelt inte orkade med alls längre och jag lade det helt på is det här året. Blomsterrabatterna och grönsakslandet fick växa igen.
Men våren 2014 var också då allt började vända. Det började med att vi på mitt jobb fick genomgå en hälsoundersökning och fick ett par samtal med en hälsocoach. Jag kom att prata om det med ett par av killarna på min avdelning. Jag sa att jag skulle ju behöva gå ner minst 10kg men att jag inte orkar bry mig.

Jag hade något år innan varit med i viktväktarna, som arbetsplatsen sponsrade rejält och vi fick till och med gå på arbetstid, och lyckats gå ner nästan till min målvikt. Sen ledsnade jag på att räkna, väga och skriva, och att gå hungrig. Så ett år senare vägde jag lika mycket som innan. Men nu började killarna att prata om att jag skulle testa LCHF. Nej, absolut inte! Sa jag. Jag hade ju hört talas om den farliga dieten, där man skulle vräka i sig fett och inte fick äta grönsaker. Det kunde väl ingen vettig människa tro på? Men de fortsatte att prata om LCHF, jag kom med alla de där vanliga argumenten; för mycket fett är farligt, särskilt mättat, hjärnan behöver kolhydrater, och så vidare. Men de kunde hela tiden komma med motargument och förklaringar. De hade svar på alla mina påståenden som mer och mer, och mycket motvilligt, övergick till nyfikna frågor.

Till sist fick jag låna Matrevolutionen (av Andreas Eenfeldt), läste den på rasterna, och sen hade jag glömt att det var min övervikt det hade handlat om från början (nu visste killarna hur mina barn mådde och det var egentligen av det skälet de ville få in mig på LCHF).
Den sommaren pratade vi mycket kost och hälsa hemma vid matbordet. Barnen var rätt skeptiska till en början men blev så småningom nyfikna, förutom 00:an som hoppade på det redan från början. Dottern, som är mycket intresserad av vilda djur och deras anatomi och hade rätt bra koll på olika djurarters föda, började se en logik i det här. Under sommaren prövade vi lite, det blev inte helt rätt och en hel del fusk, men efter sommarlovets slut, bestämde vi för att köra igång på allvar.

Den hösten såg vi många föreläsningar och intervjuer på Kostdoktorn.se. Hela familjen tillsammans, utom 93:an som inte bor hemma och inte har varit så delaktig alls i det här. Istället för att titta på någon film, eller underhållningsprogram, lyssnade vi på historier om övervikt och diabetes. Vi lärde oss om den verkliga orsaken till hjärtsjukdom, om vad socker gör i kroppen och att mättat fett var nyttigt. Barnen visste snart mer om vad kolesterol är än vad de flesta läkare vet.
Redan efter några månader började vi alla märka skillnad. Framför allt 91:an och dottern. Ångesten som alltid hade funnits där försvann, likaså depressionen. De började bli glada, pigga och positiva inför en framtid som de tidigare inte såg att de hade. De började vilja och orka göra roliga saker, orkade börja ta tag i rutiner.

Dotterns resa har dock inte varit helt lätt. Hon blev ganska snart övertygad om att det här var rätt, och hon märkte också tidvis en stor skillnad, men till en början mådde hon väldigt, väldigt dåligt. Hon som tidigare levt i stort sett på pasta, mackor, pannkakor och panpizza, hade ju inte längre något kvar som hon ”fick” äta. Hon har alltid haft stora problem med maten, framför allt med konsistenser, och det har varit få saker hon har kunnat äta. Det har krävt att jag lagat specialmat till henne. Hon trodde nu på LCHF och ville äta det, men det har krävts många långa samtal mellan henne och mig, för att försöka hitta alternativ som har fungerat.

Till en början var det mycket svårt att hitta nåt som gjorde henne mätt ordentligt och hon fick i sig alldeles för lite mat, och var enormt trött. Hon klarade inte av att äta så stora mängder åt gången, och inte så mycket av samma sak, så vi måste försöka hitta enkla mellanmål. Hon fick till en början äta ganska ofta. Äggmjölken blev en räddning. Hon har aldrig kunnat äta några som helst grönsaker, men så småningom vågade hon prova vitkål, det gick bra, och ganska snart började hon att tycka det var gott, riktigt gott. Hon äter fortfarande inte mer grönsaker än vitkål, men vill försöka lära sig.
Pizza var en av hennes favoriträtter, en av få saker hon tyckte om alls, så det var ju lite jobbigt att inte få äta det. Men så provade vi Birgittas pizzabotten med halloumiost, det blev en höjdare. Vad lycklig hon var när det gick att göra en pizza, som hon till och med tyckte var godare än originalet.

Nu har vi börjat hitta bra mat som fungerar för henne och hon börjar så sakteliga tycka om mer och mer. Plötsligt har hon, liksom äldsta sonen, börjat se mat som något bra och positivt, som en vän och inte som något ångestfyllt.
Idag mår vi väldigt bra, men jobbar hela tiden på att förbättra hälsan. Ångest och depression hos barnen är i det närmaste helt borta, men det kan komma tillbaka om de äter fel saker, som t ex socker, då kommer ångesten. Men nu vet de vad det beror på och det är lättare att hantera, och så vet de att de mår bra igen om de äter bra. Vi fortsätter att prova oss fram till vad som fungerar och inte.

Sötningsmedel är det ingen som mår bra av, hellre sötar vid med små mängder honung, lite frukt eller något annat mer naturligt, men inte så ofta. För mycket grädde mår de inte så bra av heller, särskilt inte som en egen rätt, t ex grädde och bär, det får vi inte äta allt för ofta. Även för mycket mandelmjöl kan vi märka av. Vi har också lagt till D-vitamin och Omgega-3 tillskott, även om vi på senare tid har varit allt för slarviga med det.

Dottern har nu börjat få in ordentliga rutiner i sin vardag, hon är fortfarande hemma men hon arbetar mycket flitigt på sina serier. Hon har börjat hålla ordning och städa och tar hand om sin lilla dvärgpudel Nala.  91:an som tidigare har varit svår att få att hjälpa till med saker, tar nu ett mycket stort ansvar här hemma. Han hjälper sin syster med att komma ut på promenader med hunden, hjälper till att fixa mat när jag inte är hemma, hjälper mig mycket med alla hönsen och kaninerna. De har också börjat bli intresserade av att motionera och träna, något som tidigare har varit helt otänkbart.

Men hur åt vi innan då? Egentligen inte speciellt dåligt. Inte efter vad man trodde var bra då. Jag har alltid tyckt om att laga mat, och att prova nya rätter. Visst använde jag en del hel- och halvfabrikat för att det var smidigt och gick snabbt, men lagade ändå det mesta själv. Ja, vi använde margarin, mest för att det var billigt, smör var en lyxvara man kunde unna sig ibland. Matlagningsgrädde, ja, men för att det var så bra hållbarhet på det, vilket var en stor fördel då jag oftast storhandlade. Förutom under den korta period med viktväktarna, har jag egentligen aldrig trott att riktigt smör eller grädde skulle vara farligt, men gick väl på det att det handlade om att vi åt för mycket fett i förhållande till hur mycket man rörde sig.

Godis på lördagar, sällan någon annan gång, popcorn på fredagar. Chips och läsk bara sällan, inte ens en gång i månaden. Frukosten var väl ingen höjdare, särskilt inte för barnen, men det var sånt som de flesta åt, fil (inte lättfil, inte ens när jag åt vv-mat åt jag lättfil. Fil ska vara tjock, krämig och syrlig, annars är den äcklig!), eller jordgubbsyoghurt med flingor. Försökte undvika de allra sötaste flingorna, men när jag läste på förpackningen och insåg att skillnaden på sockerhalt i chokladflingorna och de ”nyttiga” special K inte var särskilt stor, var det svårt att motivera att de inte skulle få dem. Vi åt alltså en ganska normal kost, och jag tror, bättre än många.

Ingen av oss har haft något större sockerberoende och det är nog en anledning till att det ändå har gått relativt lätt att ställa om kosten. Det och kunskap! Jag har läst och läst, blivit nördigt intresserad (ja, jag har lite såna drag jag med…) och lärt mig så mycket om kost och hälsa att övertygelsen om att det här är rätt är hundraprocentig. Att jag relativt lätt fick med barnen berodde nog också på att de var så långt ner på botten att de lika bra kunde prova vad som helst.
Vi hoppas att vi med vår berättelse kan inspirera fler att våga ta steget och prova.”

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: