Artikel om LCHF från Åsa Österlund (publicerat hos Kostdoktorn), om ångest, ADD, aspergers osv

https://www.dietdoctor.com/se/vi-hoppas-att-vi-med-var-berattelse-kan-inspirera-fler-att-vaga-ta-steget-och-prova

”Vi hoppas att vi med vår berättelse kan inspirera fler att våga ta steget och prova”

1 september 2016 av i ADHD, Autism, Depression, Framgångshistorier

Detta är en fantastisk historia om psykisk ohälsa och hur LCHF kan påverka den positivt. Åsas familj led av problem med bl.a. depression, ångest, ADD och Aspergers. Efter att hon fick sin familj att börja med lågkolhydratkost förändrades saker och ting drastiskt:

Mejlet

Hej Andreas!

Jag har länge tänkt att det är dags för oss att berätta vår historia. För ett par månader sedan bad Birgitta Höglund mig att skriva ner vår berättelse så att hon kunde få dela den på sin facebooksida och på sin blogg. Den fick ett oerhört stort intresse så nu vill jag berätta även för dig så att ännu fler kan få ta del det.

Både jag och barnen tycker att det är viktigt att prata om hur stor skillnad kosten faktiskt kan göra för den psykiska hälsan och därför ska jag nu försöka berätta vår historia. En berättelse som inte handlar om övervikt och inte heller om diabetes. Det här är en berättelse som handlar om psykisk ohälsa, om ångest, depressioner, ADD och autism.

Jag och min man har fem barn, fyra killar födda 91, 93, 00 och 02, och en tjej född 95. Alla utom 93:an har NPF-diagnoser av olika slag. Dottern var den första att få sin diagnos, Asperger + ADD när hon var ca 11 år. 00:an fick diagnosen ADD när han var runt 11, 91:an fick sin ADD-diagnos för några år sedan, när han redan var vuxen, han hade även depression då. För två år sedan fick yngsta sonen diagnosen atypisk autism och selektiv mutism, vilket även 00:an fick samtidigt då han fick genomgå en ny utredning.

Det har varit en mångårig kamp för att få vardag och skola att fungera. Det har gått upp och ner genom åren. Perioder som varit förhållandevis lugna, perioder då man varit nära att drunkna.

Våren 2014 var vi på botten allihop. Dottern har hela livet haft mycket svår ångest, som även gav upphov till fysiska symptom som tex andnöd. Hon hade kämpat för att klara skolan, hade klarat grundskolan med nöd och näppe. Högstadiet gick hon i en aspergerklass. Det fungerade bättre än den vanliga skolan som inte hade fungerat alls, men det var ändå en kamp varje dag. Efteråt är hon besviken på att ingen av alla speciallärare, psykologer och läkare kunde se att hon förutom asperger och ADD, även hade svår depression, ångest och många fobier, bland annat social fobi. Våren 2014 var hon på väg att krascha fullständigt. Hon hade börjat få panikångestattacker, hon och jag blev ofta osams. Jag kände mig maktlös, visste inte hur jag skulle tackla hennes svårigheter. Hur mycket krav kunde jag ställa? Vad skulle jag göra för att hjälpa henne? Min trötthet och maktlöshet fick mig att bete mig som en idiot och jag sa saker jag absolut inte borde sagt.

Hon försökte börja på gymnasiet efter grundskolan, men det fungerade inte alls så hon hoppade av efter bara några veckor, trots att det var en aspergerskola. Hon orkade helt enkelt inte mer, hon var helt slutkörd efter nio års kämpande, satt nu hemma på heltid och kom aldrig ut. Hon träffade inga andra än familj och nära släkt, förutom en kontaktperson som var guld värd. Hon mådde nu så dåligt att hon knappt orkade göra det hon är intresserad av och vill hålla på med.

Äldste sonen har också lidit av en gnagande ångest hela livet, en ångest som med åren utvecklades till en allvarlig depression. Han klarade grundskola och gymnasium och komvux men det har varit mycket tufft. Våren 2014 gick han på folkhögskola andra året. Till en början verkade det som att det kunde vara vändningen, att han nu började må bättre. Men han var så skör och så känslig att minsta lilla motgång blev världens undergång. Och den här sista våren mådde han sämre än någonsin, orkade inte ta sig till lektionerna, låg mest i sängen och orkade inte gå upp. Vid några tillfällen gjorde han sig själv illa. Han såg bara en framtid då han alltid skulle må dåligt, alltid få kämpa och slåss mot demonerna. Han kände att han inte skulle orka leva så.

00:an, som fick sin ADD-diagnos när han var 11, var vid den här tidpunkten, pga olyckliga omständigheter, helt hemma från skolan, ett beslut vi tagit tillsammans med skolpersonal och rektor. Tills de hade möjlighet att lösa situationen var vår tanke att jag skulle undervisa honom lite hemma. Jag fick uppgifter varje vecka från skolan. Jag inbillade mig att jag skulle kunna fixa det. Men jag hade strax före jul blivit tvungen att gå upp från halvtid och femskift till heltid-femskift. Det höll naturligtvis inte.

Samtidigt blev det jobbigare och jobbigare för yngsta sonen i skolan. Nu ville skolan ha en utredning på honom också. Och trots att vi vid det här laget genomfört så många utredningar att det blivit närmast rutin, så tar det ändå hårt på krafterna. Dessutom ville 00:ans skola att han skulle göra en ny utredning då de misstänkte att han hade mer åt det autistiska hållet. Så två utredningar skulle vi gå igenom på allt annat. Båda två fick diagnoserna Atypisk autism och selektiv mutism.

Min ork började nu tryta rejält. Jag kände mig så totalt maktlös. Jag visste inte längre vad jag skulle kunna göra för att hjälpa mina barn att må bra. Jag höll på att krascha helt. Hade ingen ork till någonting. Jag hade tidigare hållit på mycket i trädgården, något som innan skänkt mig stor psykisk återhämtning men som jag helt enkelt inte orkade med alls längre och jag lade det helt på is det här året. Blomsterrabatterna och grönsakslandet fick växa igen.

Men våren 2014 var också då allt började vända. Det började med att vi på mitt jobb fick genomgå en hälsoundersökning och fick ett par samtal med en hälsocoach. Jag kom att prata om det med ett par av killarna på min avdelning. Jag sa att jag skulle ju behöva gå ner minst 10 kg men att jag inte orkar bry mig. Jag hade något år innan varit med i viktväktarna, som arbetsplatsen sponsrade rejält och vi fick till och med gå på arbetstid, och lyckats gå ner nästan till min målvikt. Sen ledsnade jag på att räkna, väga och skriva, och att gå hungrig. Så ett år senare vägde jag lika mycket som innan. Men nu började killarna att prata om att jag skulle testa LCHF. Nej, absolut inte! Sa jag. Jag hade ju hört talas om den farliga dieten, där man skulle vräka i sig fett och inte fick äta grönsaker. Det kunde väl ingen vettig männsika tro på? Men de fortsatte att prata om LCHF, jag kom med alla de där vanliga argumenten; för mycket fett är farligt, särskilt mättat, hjärnan behöver kolhydrater, och så vidare. Men de kunde hela tiden komma med motargument och förklaringar. De hade svar på alla mina påståenden som mer och mer, och mycket motvilligt, övergick till nyfikna frågor. Till sist fick jag låna Matrevolutionen, läste den på rasterna, och sen hade jag glömt att det var min övervikt det hade handlat om från början (nu visste killarna hur mina barn mådde och det var egentligen av det skälet de ville få in mig på LCHF).

Den sommaren pratade vi mycket kost och hälsa hemma vid matbordet. Barnen var rätt skeptiska till en början men blev så småningom nyfikna, förutom 00:an som hoppade på det redan från början. Dottern, som är mycket intresserad av vilda djur och deras anatomi och hade rätt bra koll på olika djurarters föda, började se en logik i det här. Under sommaren prövade vi lite, det blev inte helt rätt och en hel del fusk, men efter sommarlovets slut, bestämde vi för att köra igång på allvar. Den hösten såg vi många föreläsningar och intervjuer på Kostdoktorn.se. Hela familjen tillsammans, utom 93:an som inte bor hemma och inte har varit så delaktig alls i det här. Istället för att titta på någon film, eller underhållningsprogram, lyssnade vi på historier om övervikt och diabetes. Vi lärde oss om den verkliga orsaken till hjärtsjukdom, om vad socker gör i kroppen och att mättat fett var nyttigt. Barnen visste snart mer om vad kolesterol är än vad de flesta läkare vet.

Redan efter några månader började vi alla märka skillnad. Framför allt 91:an och dottern. Ångesten som alltid hade funnits där försvann, likaså depressionen. De började bli glada, pigga och positiva inför en framtid som de tidigare inte såg att de hade. De började vilja och orka göra roliga saker, orkade börja ta tag i rutiner.

Dotterns resa har dock inte varit helt lätt. Hon blev ganska snart övertygad om att det här var rätt, och hon märkte också tidvis en stor skillnad, men till en början mådde hon väldigt väldigt dåligt. Hon som tidigare levt i stort sett på pasta, mackor, pannkakor och panpizza, hade ju inte längre något kvar som hon ”fick” äta. Hon har alltid haft stora problem med maten, framför allt med konsistenser, och det har varit få saker hon har kunnat äta. Det har krävt att jag lagat specialmat till henne. Hon trodde nu på LCHF och ville äta det, men det har krävts många långa samtal mellan henne och mig, för att försöka hitta alternativ som har fungerat.

Till en början var det mycket svårt att hitta nåt som gjorde henne mätt ordentligt och hon fick i sig alldeles för lite mat, och var enormt trött. Hon klarade inte av att äta så stora mängder åt gången, och inte så mycket av samma sak, så vi måste försöka hitta enkla mellanmål. Hon fick till en början äta ganska ofta. Äggmjölken blev en räddning. Hon har aldrig kunnat äta några som helst grönsaker, men så småningom vågade hon prova vitkål, det gick bra, och ganska snart började hon att tycka det var gott, riktigt gott. Hon äter fortfarande inte mer grönsaker än vitkål, men vill försöka lära sig.

Pizza var en av hennes favoriträtter, en av få saker hon tyckte om alls, så det var ju lite jobbigt att inte få äta det. Men så provade vi Birgittas pizzabotten med halloumiost, det blev en höjdare. Vad lycklig hon var när det gick att göra en pizza, som hon till och med tyckte var godare än originalet. Nu har vi börjat hitta bra mat som fungerar för henne och hon börjar så sakteliga tycka om mer och mer. Plötsligt har hon, liksom äldsta sonen, börjat se mat som något bra och positivt, som en vän och inte som något ångestfyllt.

Idag mår vi väldigt bra, men jobbar hela tiden på att förbättra hälsan. Ångest och depression hos barnen är i det närmaste helt borta, men det kan komma tillbaka om de äter fel saker, som tex socker, då kommer ångesten. Men nu vet de vad det beror på och det är lättare att hantera, och så vet de att de mår bra igen om de äter bra. Vi fortsätter att prova oss fram till vad som fungerar och inte. Sötningsmedel är det ingen som mår bra av, hellre sötar vi med små mängder honung, lite frukt eller något annat mer naturligt, men inte så ofta. För mycket grädde mår de inte så bra av heller, särskilt inte som en egen rätt, tex grädde och bär, det får vi inte äta allt för ofta. Även för mycket mandelmjöl kan vi märka av. Vi har också lagt till D-vitamin och Omega-3 tillskott, även om vi på senare tid har varit allt för slarviga med det. Jag och dottern provar nu också mejerifritt då framförallt dottern har märkt att hon mår dåligt av mejerier. Jag känner också att jag mår ännu mycket bättre utan.

Dottern har nu börjat få in ordentliga rutiner i sin vardag, hon är fortfarande hemma men hon arbetar mycket flitigt på sina serieromaner som hon ritar och skriver på datorn. Hon har börjat hålla ordning och städa och tar hand om sin lilla dvärgpudel Nala. 91:an som tidigare har varit svår att få att hjälpa till med saker, tar nu ett mycket stort ansvar här hemma. Han hjälper sin syster med att komma ut på promenader med hunden, hjälper till att fixa mat när jag inte är hemma, hjälper mig mycket med alla hönsen och kaninerna. De har också börjat bli intresserade av att motionera och träna, något som tidigare har varit helt otänkbart.

Men hur åt vi innan då? Egentligen inte speciellt dåligt. Inte efter vad man trodde var bra då. Jag har alltid tyckt om att laga mat, och att prova nya rätter. Visst använde jag en del hel- och halvfabrikat för att det var smidigt och gick snabbt, men lagade ändå det mesta själv. Ja, vi använde margarin, mest för att det var billigt, smör var en lyxvara man kunde unna sig ibland. Matlagningsgrädde, ja, men för att det var så bra hållbarhet på det, vilket var en stor fördel då jag oftast storhandlade. Förutom under den korta period med viktväktarna, har jag egentligen aldrig trott att riktigt smör eller grädde skulle vara farligt, men gick väl på det att det handlade om att vi åt för mycket fett i förhållande till hur mycket man rörde sig. Godis på lördagar, sällan någon annan gång, popcorn på fredagar. Chips och läsk bara sällan, inte ens en gång i månaden. Frukosten var väl ingen höjdare, särskilt inte för barnen, men det var sånt som de flesta åt, fil (inte lättfil, inte ens när jag åt vv-mat åt jag lättfil. Fil ska vara tjock, krämig och syrlig, annars är den äcklig!), eller jordgubbsyoghurt med flingor. Försökte undvika de allra sötaste flingorna, men när jag läste på förpackningen och insåg att skillnaden på sockerhalt i chokladflingorna och de ”nyttiga” special K inte var särskilt stor, var det svårt att motivera att de inte skulle få dem. Vi åt alltså en ganska normal kost, och jag tror, bättre än många.

Ingen av oss har haft något större sockerberoende och det är nog en anledning till att det ändå har gått relativt lätt att ställa om kosten. Det och kunskap! Jag har läst och läst, blivit nördigt intresserad (ja, jag har lite sådana drag jag med…) och lärt mig så mycket om kost och hälsa att övertygelsen om att det här är rätt är hundra procentig. Att jag relativt lätt fick med barnen berodde nog också på att de var så långt ner på botten att de lika gärna kunde prova vad som helst.

Vi hoppas att vi med vår berättelse kan inspirera fler att våga ta steget och prova.
Mvh Åsa Österlund med familj

Artikel – Anna Hallén om glutenfritt

Jag har postat många gånger om gluten här på bloggen, här kommer två inlägg till om det, som jag delar från Anna Hallén – jag håller med henne – varför ska vi äta gluten? Det finns ju ingen näring i det som vi behöver… jag slutade för med gluten för ganska många år sen, och det är så stor skillnad i hur jag mår, så jag ser ingen anledning till att ens försöka lägga till gluten igen i min kost…

https://www.annahallen.se/glutenfritt/

”Experimentera absolut inte med glutenfri kost utan hjälp från en läkare eller en dietist!”

Och min enda fråga blir då, varför?

Vad i gluten är viktigt för kroppen? Vad kan hända om vi tar bort gluten? Nej, nu är det dags att tänka till. Människan här uppe i Norden har levt helt utan gluten sen för bara 4000 år sen. Så fram till dess har det gått alldeles utmärkt.

Vad är gluten? Jo, gluten är ett växtprotein som kan skapa stora problem i vår kropp. Du kan få förändringar på tunntarmen vilket innebär att kroppen försvar slår på. Tarmens vägg blir sämre och sämre på att ta upp näring och ytan förändras. Till slut kan för stora delar läcka ut ur tarmen och in i kroppen. Tarmens uppgift är att ta upp närig och bara släppa in rätt storlek av näringsämnena i kroppen.

Gluten påverkar även tarmen så att du kan förlora det enzymet som gör att du kan ta hand om mjölksockret, laktos. Du kan alltså få problem med att dricka mjölk för att du inte tål gluten.

Gluten påverkar även signalsubstanser och hormoner som kommer från tunntarmen som i sin tur på olika vis ska styra matsmältningen.

Många vet inte om att de reagerar på gluten. Ett vanligt tecken är trötthet och en uppgivenhet. Du kan även uppleva samma symtom som vid en depression. Skrämmande nog är symtomen hos barn som reagerar på gluten ofta humörförändringar, irritation och trötthet samt att de får magknip, diarré eller förstoppning.

Gluten är också sammankopplat med autoimmuna sjukdomar. Med autoimmuna sjukdomar menar man när kroppens försvar går till angrepp mot sig själv. Några vanliga autoimmuna sjukdomar är diabetes typ 1, reumatiska sjukdomar, psoriasis och Crohns sjukdom. Även astma och allergier är sammankopplade till gluten.

Det behöver naturligtvis inte gå så långt eller så illa. Många reagerar bara på gluten genom att mag- och tarmsystemet inte fungerar. Magont, svullen, IBS mm.

Gluten kan även ombildas till glutenexorfin och gliadorfin. Dessa ökar problem som hyperaktivitet och skapar försämrad koncentration.

Många barn har idag ont i magen, många barn har problem med allergier och astma och många barn har problem med ”myror i brallan”.

Då gluten inte tillhör kroppens naturliga kost och det finns oerhört mycket som pekar på att det är skadligt för människokroppen är min rekommendation att alla alltid bör välja naturligt glutenfritt. Jag skulle snarare vilja påstå:

– Experimentera absolut inte med att ha gluten i din kost utan full uppbackning av din läkare!

Här kommer en kort sammanfattning på några av biverkningarna från gluten:
* Diarré
* Förstoppning
* Luftbesvär
* Diffusa magsmärtor
* Aptitlöshet
* Illamående
* Hudbesvär
* Depression
* Psykiska störningar
* Nervvärk
* Muskelvärk

Nyfiken på mer?

Läs LCHF för familjen eller Energibarn 2.0, Anna Hallén
Helt glutenfritt och mejerifritt? LCHF 2.0

Jag har länkat till Bokus men alla böcker finns även på Adlibris

Och här är Anna Halléns andra blogginlägg om gluten “Gluten & ilska”:

https://www.annahallen.se/gluten-ilska/

Gäller allt för alla? Självklart inte.

Vad är då sant? Enkelt, känn efter vad som gäller för dig. Beroende på hur stark tarm du fått så skadar gluten olika mycket. Även mängden stress i ditt liv och mängden socker du har i kosten påverkar.

Alla tre tillsammans – gluten, stress & socker – brukar till slut innebära problem för alla.

”Alla beroende är heliga kor” – Så snart socker, sött, vin, macka eller gluten kommer på tal så blir det spännande – och ilsket.

Hur är det då med gluten, ja om det bara är sant för 30% kommer forskningens slutsats bli – ”Så är det inte”

Betyder det att de 30% har fel? För forskningen visar ju det. Och alla som upplever förändring/förbättring – har de fel? Plus att tarmsjukdomarna är bara 3-5% av alla glutensjukdomar. Så alla de andra 95% bryr man sig inte om.

En spännande tanke är: ”Varför engagera gluten så mycket?” Varför vill läkare att vi äter oss sjuka så de kan ställa diagnos? Att skolor vägrar ge barn glutenfritt trots att barnen mår riktigt dåligt.

Får ofta meddelande om jag jag hånas och hängs lite varstans på nätet så snart jag tar upp gluten och dess problem.

Skriver jag om ämnen som inte påverkar hjärnan så är det ganska så lugnt. Men skriver jag om ämnen som påverkar hjärnan så blir det snabbt påhopp och aggressivitet.

Intressant.

Är jag och tallar på någons drog? Eller var kommer engagemanget/ilskan ifrån?

Och hur kan en sakfråga så snabbt bli en personfråga? Varför blitt det snabbt ”häng budbäraren” när informationen inte passar?

Gluten skadar. Den skadar tarmen. Den skapar och göder inflammationer. Den triggar vårt immunsystem och är kopplat till autoimmuna sjukdomar. Gluten är kopplat till astma och allergier.

Gluten bildar opioidpeptider som påverkar vår hjärna negativt.

Och ändå försvarar och påtvingas gluten med full kraft av våra myndigheter, av våra kostråd, av våra dietister, av våra skolor och av våra läkare. Varför?

Du kan få specialmat om du ”få för dig” att vara vegetarian. Trots att skolorna inte lever upp till fullvärdig kost.

Du kan få specialmat för att ”Gud har sagt” att du inte får äta vissa saker.

Men om du blir sjuk av gluten med svåra magsmärtor, huvudvärk eller koncentrationsproblem då behövs läkarintyg. Till en kost som redan finns på alla skolor!

När blev mackor så viktigt? Och hur hände detta? Är det gamla rester från när Livsmedelsverket ”styrdes” av Jordbruksverket?

Mitt hjärta gråter för alla barn som måste äta sig sjuka för att sen få slippa.
Ännu värre för alla som inte får diagnos för att våra mätverktyg i Sverige är så oerhört dåliga.
Vi mäter 2 av 12. Det finns bättre.

CYREX-testerna mäter 8-10 olika proteinkomplex i glutenpeptiden Gliadin. Samt även Glutenin. (Gliadin delas upp i 12 mindre beståndsdelar) Och vi mäter TVÅ! 

Så tål du inte någon av alla andra beståndsdelar kommer svensk sjukvård klassa dig som frisk och berätta att du visst tål gluten.

(Forskningen visar att en glutenfri kost tycks skydda mot benskörhet, malignitet, infertilitet och depression.)

Glutenfri kokbok LCHF 2.0 – Läs mer HÄR 
Just nu SUPERPRIS 99 kr på Adlibris (30 aug 2017)

Kunskap om Energibarn och gluten – Läs mer HÄR
Just nu SUPERPRIS 162 kronor på Adlibris (30 aug 2017)

Tillägg:
Borde inte alla vara påverkade av gluten om det nu är så farligt?
Jo, och det är vi nog tills tor del.

Trötthet, håglöshet och problem med sköldkörtel.
Deppighet utan anledning
Diffusa magproblem.
Alla autoimmuna sjukdomar.
Astma och allergi.

Ja då är vi uppe på ett mycket stort antal.

Men på stenåldern dog vi tidigare, meddellivslängden var ca 35 år,  och det är därför vi blir mer sjuka idag.

Fel. Man dog inte av ålderdom.
Medellivsåldern var ca 35. Det är något helt annat. Där är alla spädbarn som dog inräknade. Och det var många.

Du dog av en tagg i foten på grund av blodförgiftning. Det säger inget om ålderdom. MEN för att inte fastna i denna diskussion. Kolla urbefolkningar idag som inte påverkats av västvärlden.

Ex studien från Kitawa. 1989
Befolkning som bara åt artegen mat
Inga tecken på hjärtsjukdom
6% var mellan 60-95 år och av dessa fanns inga tecken på demens och inga plötsliga dödsfall.
(Förutom drunkning, mord och från fall från palmer)

”Sjukvården kunde inte visa att jag hade celiaki men jag blev frisk när jag tog bort gluten.”

Då tusentals har samma erfarenhet som ovan kommentar så låter det erfarenhetsmässigt logiskt. Och forskningen stödjer detta.

Vad gör gluten enligt forskningen:
Magont
Diarré
Förstoppning
Svullen mage
Uppblåst mage
Gaser
Illamående
Trötthet
Irritation
Håglöshet
Nedstämdhet
Hyperaktivitet
”Myror i brallan”
Hjärndimma
Depression
Huvudvärk och migrän
Falsk laktosintollerans
B12-brist på grund av minskat IF
Förvärrar ADHD
Kopplat till Autism
Autoimmuna sjukdomar ex Hashimoto, sköldkörtelinflamation (tyreodit), RA
Cancer
Hjärtsjukdom
Infertilitet
Krampattacker/ epilepsi
Dimhjärna
Migrän
Kopplat till Parkinsons sjukdom
Sockersug
Ångest
Neurologiska sjukdomar som demens, schizofreni Nässelfeber/ hudutslag
Missfall
Bröstsmärtor
Balanssvårigheter
Kopplat till Alkoholism

Ja, det finns forskning på detta!
Så kanske det inte är så dumt att bli glutenfri innan sjukdom?

:

 

LCHF vid npf, adhd, add, aspergers och autism – blogg från Birgitta Höglund

Jag följer en del bloggar om mat och hälsa, bl a Birgitta Höglunds blogg, här har hon fått en berättelse från Åsa Österlund, som jag också vill dela med mig av:

https://birgittahoglundsmat.wordpress.com/2016/05/01/lchf-vid-npf-som-adhd-add-asperger-och-autism/

Mat som medicin

Idag delar jag med mig av en mycket läsvärd, rörande och inspirerande berättelse från en av mina läsare, Åsa Österlund.

Här följer Åsas och hennes barns egna ord om sitt nya liv med naturlig LCHF-kost.

Dela gärna berättelsen vidare, så fler får chansen att använda maten som medicin❤

”För några veckor sedan berättade jag i facebook-gruppen ”Lchf-Tips, pepp och recept!” om min son som har ADD  och har haft svår ångest och depression, och som nu efter två år med LCHF äntligen mår så bra att han ska försöka ta körkort.

Jag berättade att han träffade en läkare vid psykiatrin för att kunna få läkarintyg för körkortstillstånd, och att läkaren efter en stunds samtal med sonen ansåg att han kunde ta bort diagnosen eftersom han inte längre uppfyllde kriterierna för ADD.
Läkaren frågade också vad han hade gjort som orsakat att han nu mådde så bra och inte längre kände av vare sig ångest eller depression, varpå sonen svarade, lite försiktigt, att han slutat äta socker. Han vågade tyvärr inte säga att han åt LCHF, men läkaren var mycket positiv till detta och sa att det här måste han ta med sig till sina kollegor. Han sa också att de nog måste börja ta det här med kosten på större allvar. Vi kunde aldrig drömma om att vår ”lilla” historia skulle väcka ett sådant enormt intresse som det gjorde.

Birgitta frågade om hon fick dela vår berättelse även på sin fb-sida och även där blev responsen enorm. Därför frågade hon om hon även fick berätta vår historia på sin blogg, vilket är en stor ära, och om jag skulle ville utveckla den lite mer. Både jag och barnen tycker också att det är viktigt att prata om hur stor skillnad kosten faktiskt kan göra för den psykiska hälsan och därför ska jag nu försöka berätta vår historia. En berättelse som inte handlar om övervikt och inte heller om diabetes. Det här är en berättelse som handlar om psykisk ohälsa, om ångest, depressioner, ADD och autism.

Jag och min man har fem barn, fyra killar födda 91, 93, 00 och 02, och en tjej född 95. Alla utom 93:an har NPF-diagnoser av olika slag. Dottern var den första att få sin diagnos, Asperger + ADD när hon var ca 11 år. 00:an fick diagnosen ADD när han var runt 11, 91:an som historien om körkortstillståndet handlar om, fick sin ADD-diagnos för några år sedan, när han redan var vuxen, han hade även depression då. För två år sedan fick yngsta sonen diagnosen atypisk autism och selektiv mutism, vilket även 00:an fick samtidigt då han fick genomgå en ny utredning.
Det har varit en mångårig kamp för att få vardag och skola att fungera.  Det har gått upp och ner genom åren. Perioder som varit förhållande vis lugna, perioder då man varit nära att drunkna.

Våren 2014 var vi på botten allihop. Dottern har hela livet haft mycket svår ångest, som även gav upphov till fysiska symptom som t ex andnöd. Hon hade kämpat för att klara skolan, hade klarat grundskolan med nöd och näppe. Högstadiet gick hon i en aspergerklass. Det fungerade bättre än den vanliga skolan som inte hade fungerat alls, men det var ändå en kamp varje dag. Efteråt är hon besviken på att ingen av alla speciallärare, psykologer och läkare kunde se att hon förutom asperger och ADD, även hade svår depression, ångest och många fobier, bland annat social fobi. Våren 2014 var hon på väg att krascha fullständigt. Hon hade börjat få panikångestattacker, hon och jag blev ofta osams. Jag kände mig maktlös, visste inte hur jag skulle tackla hennes svårigheter. Hur mycket krav kunde jag ställa? Vad skulle jag göra för att hjälpa henne? Min trötthet och maktlöshet fick mig att bete mig som en idiot och jag sa saker jag absolut inte borde sagt.

Hon försökte börja på gymnasiet efter grundskolan, men det fungerade inte alls så hon hoppade av efter bara några veckor, trots att det var en aspergerskola. Hon orkade helt enkelt inte mer, hon var helt slutkörd efter nio års kämpande, satt nu hemma på heltid och kom aldrig ut. Hon träffade inga andra än familj och nära släkt, förutom en kontaktperson som var guld värd. Hon mådde nu så dåligt att hon knappt orkade göra det hon är intresserad av och vill hålla på med.

Äldste sonen har också lidit av en gnagande ångest hela livet, en ångest som med åren utvecklades till en allvarlig depression. Han klarade grundskola och gymnasium och komvux men det har varit mycket tufft. Våren 2014 gick han på folkhögskola andra året. Till en början verkade det som att det kunde vara vändningen, att han nu började må bättre. Men han var så skör och så känslig att minsta lilla motgång blev världens undergång. Och den här sista våren mådde han sämre än någonsin, orkade inte ta sig till lektionerna, låg mest i sängen och orkade inte gå upp. Vid några tillfällen gjorde han sig själv illa. Han såg bara en framtid då han alltid skulle må dåligt, alltid få kämpa och slåss mot demonerna. Han kände att han inte skulle orka leva så.

00:an, som fick sin ADD-diagnos när han var 11, var vid den här tidpunkten, pga olyckliga omständigheter, helt hemma från skolan, ett beslut vi tagit tillsammans med skolpersonal och rektor. Tills de hade möjlighet att lösa situationen var vår tanke att jag skulle undervisa honom lite hemma. Jag fick uppgifter varje vecka från skolan. Jag inbillade mig att jag skulle kunna fixa det. Men jag hade strax före jul blivit tvungen att gå upp från halvtid och femskift till heltid-femskift. Det höll naturligtvis inte.
Samtidigt blev det jobbigare och jobbigare för yngsta sonen i skolan. Nu ville skolan ha en utredning på honom också. Och trots att vi vid det här laget genomfört så många utredningar att det blivit närmast rutin, så tar det ändå hårt på krafterna. Dessutom ville 00:ans skola att han skulle göra en ny utredning då de misstänkte att han hade mer åt det autistiska hållet. Så två utredningar skulle vi gå igenom på allt annat. Båda två fick diagnoserna Atypisk autism och selektiv mutism.

Min ork började nu tryta rejält. Jag kände mig så totalt maktlös. Jag visste inte längre vad jag skulle kunna göra för att hjälpa mina barn att må bra. Jag höll på att krascha helt. Hade ingen ork till någonting. Jag hade tidigare hållit på mycket i trädgården, något som innan skänkt mig stor psykisk återhämtning men som jag helt enkelt inte orkade med alls längre och jag lade det helt på is det här året. Blomsterrabatterna och grönsakslandet fick växa igen.
Men våren 2014 var också då allt började vända. Det började med att vi på mitt jobb fick genomgå en hälsoundersökning och fick ett par samtal med en hälsocoach. Jag kom att prata om det med ett par av killarna på min avdelning. Jag sa att jag skulle ju behöva gå ner minst 10kg men att jag inte orkar bry mig.

Jag hade något år innan varit med i viktväktarna, som arbetsplatsen sponsrade rejält och vi fick till och med gå på arbetstid, och lyckats gå ner nästan till min målvikt. Sen ledsnade jag på att räkna, väga och skriva, och att gå hungrig. Så ett år senare vägde jag lika mycket som innan. Men nu började killarna att prata om att jag skulle testa LCHF. Nej, absolut inte! Sa jag. Jag hade ju hört talas om den farliga dieten, där man skulle vräka i sig fett och inte fick äta grönsaker. Det kunde väl ingen vettig människa tro på? Men de fortsatte att prata om LCHF, jag kom med alla de där vanliga argumenten; för mycket fett är farligt, särskilt mättat, hjärnan behöver kolhydrater, och så vidare. Men de kunde hela tiden komma med motargument och förklaringar. De hade svar på alla mina påståenden som mer och mer, och mycket motvilligt, övergick till nyfikna frågor.

Till sist fick jag låna Matrevolutionen (av Andreas Eenfeldt), läste den på rasterna, och sen hade jag glömt att det var min övervikt det hade handlat om från början (nu visste killarna hur mina barn mådde och det var egentligen av det skälet de ville få in mig på LCHF).
Den sommaren pratade vi mycket kost och hälsa hemma vid matbordet. Barnen var rätt skeptiska till en början men blev så småningom nyfikna, förutom 00:an som hoppade på det redan från början. Dottern, som är mycket intresserad av vilda djur och deras anatomi och hade rätt bra koll på olika djurarters föda, började se en logik i det här. Under sommaren prövade vi lite, det blev inte helt rätt och en hel del fusk, men efter sommarlovets slut, bestämde vi för att köra igång på allvar.

Den hösten såg vi många föreläsningar och intervjuer på Kostdoktorn.se. Hela familjen tillsammans, utom 93:an som inte bor hemma och inte har varit så delaktig alls i det här. Istället för att titta på någon film, eller underhållningsprogram, lyssnade vi på historier om övervikt och diabetes. Vi lärde oss om den verkliga orsaken till hjärtsjukdom, om vad socker gör i kroppen och att mättat fett var nyttigt. Barnen visste snart mer om vad kolesterol är än vad de flesta läkare vet.
Redan efter några månader började vi alla märka skillnad. Framför allt 91:an och dottern. Ångesten som alltid hade funnits där försvann, likaså depressionen. De började bli glada, pigga och positiva inför en framtid som de tidigare inte såg att de hade. De började vilja och orka göra roliga saker, orkade börja ta tag i rutiner.

Dotterns resa har dock inte varit helt lätt. Hon blev ganska snart övertygad om att det här var rätt, och hon märkte också tidvis en stor skillnad, men till en början mådde hon väldigt, väldigt dåligt. Hon som tidigare levt i stort sett på pasta, mackor, pannkakor och panpizza, hade ju inte längre något kvar som hon ”fick” äta. Hon har alltid haft stora problem med maten, framför allt med konsistenser, och det har varit få saker hon har kunnat äta. Det har krävt att jag lagat specialmat till henne. Hon trodde nu på LCHF och ville äta det, men det har krävts många långa samtal mellan henne och mig, för att försöka hitta alternativ som har fungerat.

Till en början var det mycket svårt att hitta nåt som gjorde henne mätt ordentligt och hon fick i sig alldeles för lite mat, och var enormt trött. Hon klarade inte av att äta så stora mängder åt gången, och inte så mycket av samma sak, så vi måste försöka hitta enkla mellanmål. Hon fick till en början äta ganska ofta. Äggmjölken blev en räddning. Hon har aldrig kunnat äta några som helst grönsaker, men så småningom vågade hon prova vitkål, det gick bra, och ganska snart började hon att tycka det var gott, riktigt gott. Hon äter fortfarande inte mer grönsaker än vitkål, men vill försöka lära sig.
Pizza var en av hennes favoriträtter, en av få saker hon tyckte om alls, så det var ju lite jobbigt att inte få äta det. Men så provade vi Birgittas pizzabotten med halloumiost, det blev en höjdare. Vad lycklig hon var när det gick att göra en pizza, som hon till och med tyckte var godare än originalet.

Nu har vi börjat hitta bra mat som fungerar för henne och hon börjar så sakteliga tycka om mer och mer. Plötsligt har hon, liksom äldsta sonen, börjat se mat som något bra och positivt, som en vän och inte som något ångestfyllt.
Idag mår vi väldigt bra, men jobbar hela tiden på att förbättra hälsan. Ångest och depression hos barnen är i det närmaste helt borta, men det kan komma tillbaka om de äter fel saker, som t ex socker, då kommer ångesten. Men nu vet de vad det beror på och det är lättare att hantera, och så vet de att de mår bra igen om de äter bra. Vi fortsätter att prova oss fram till vad som fungerar och inte.

Sötningsmedel är det ingen som mår bra av, hellre sötar vid med små mängder honung, lite frukt eller något annat mer naturligt, men inte så ofta. För mycket grädde mår de inte så bra av heller, särskilt inte som en egen rätt, t ex grädde och bär, det får vi inte äta allt för ofta. Även för mycket mandelmjöl kan vi märka av. Vi har också lagt till D-vitamin och Omgega-3 tillskott, även om vi på senare tid har varit allt för slarviga med det.

Dottern har nu börjat få in ordentliga rutiner i sin vardag, hon är fortfarande hemma men hon arbetar mycket flitigt på sina serier. Hon har börjat hålla ordning och städa och tar hand om sin lilla dvärgpudel Nala.  91:an som tidigare har varit svår att få att hjälpa till med saker, tar nu ett mycket stort ansvar här hemma. Han hjälper sin syster med att komma ut på promenader med hunden, hjälper till att fixa mat när jag inte är hemma, hjälper mig mycket med alla hönsen och kaninerna. De har också börjat bli intresserade av att motionera och träna, något som tidigare har varit helt otänkbart.

Men hur åt vi innan då? Egentligen inte speciellt dåligt. Inte efter vad man trodde var bra då. Jag har alltid tyckt om att laga mat, och att prova nya rätter. Visst använde jag en del hel- och halvfabrikat för att det var smidigt och gick snabbt, men lagade ändå det mesta själv. Ja, vi använde margarin, mest för att det var billigt, smör var en lyxvara man kunde unna sig ibland. Matlagningsgrädde, ja, men för att det var så bra hållbarhet på det, vilket var en stor fördel då jag oftast storhandlade. Förutom under den korta period med viktväktarna, har jag egentligen aldrig trott att riktigt smör eller grädde skulle vara farligt, men gick väl på det att det handlade om att vi åt för mycket fett i förhållande till hur mycket man rörde sig.

Godis på lördagar, sällan någon annan gång, popcorn på fredagar. Chips och läsk bara sällan, inte ens en gång i månaden. Frukosten var väl ingen höjdare, särskilt inte för barnen, men det var sånt som de flesta åt, fil (inte lättfil, inte ens när jag åt vv-mat åt jag lättfil. Fil ska vara tjock, krämig och syrlig, annars är den äcklig!), eller jordgubbsyoghurt med flingor. Försökte undvika de allra sötaste flingorna, men när jag läste på förpackningen och insåg att skillnaden på sockerhalt i chokladflingorna och de ”nyttiga” special K inte var särskilt stor, var det svårt att motivera att de inte skulle få dem. Vi åt alltså en ganska normal kost, och jag tror, bättre än många.

Ingen av oss har haft något större sockerberoende och det är nog en anledning till att det ändå har gått relativt lätt att ställa om kosten. Det och kunskap! Jag har läst och läst, blivit nördigt intresserad (ja, jag har lite såna drag jag med…) och lärt mig så mycket om kost och hälsa att övertygelsen om att det här är rätt är hundraprocentig. Att jag relativt lätt fick med barnen berodde nog också på att de var så långt ner på botten att de lika bra kunde prova vad som helst.
Vi hoppas att vi med vår berättelse kan inspirera fler att våga ta steget och prova.”

Jin Shin Jyutsu självhjälp/egenvård med fingrarna

Att använda fingrarna för att ge sig själv eller någon annan en Jin Shin Jyutsu behandling är nog det enklaste sättet man kan börja med – i texten säger artikelförfattaren att man ska massera fingrarna – det behöver man inte göra, det räcker med att hålla om fingrarna, likaväl som när man behandlar andra “Safety Energy Locks” (som det heter) på kroppen, där håller man också bara, ingen massage behövs. Det går att hitta mer fördjupad information om fingrarna i Mary Burmeisters självhjälpsböcker, speciellt i bok 1 och bok 3 https://www.jsjinc.net/proddetail.php?prod=3set
här finns “fingertipsen” på svenska:

http://www.newsner.com/2015/11/saa-kan-dessa-7-enkla-handoevningar-goera-dig-lyckligare-paa-bara-naagra-minuter/

Så kan dessa 7 enkla handövningar göra dig lyckligare på bara några minuter.

I min bok bör man alltid följa läkarens rekommendationer, speciellt när det gäller allvarliga symtom.

För de flesta av oss, när vi känner viss smärta eller har en lindrig sjukdom som är på gång, är det enklast att gå till medicinskåpet. Men det kan också finnas andra enkla metoder för att bota vardaglig värk, smärta och ångest.

Utanför läkemedelns rike finns många smärtfria och naturliga alternativ och bland dessa är har jag hittat: zonterapi, som är en gammal läkekonst. Vi har tidigare skrivit om hur en klädnypa i örat kan ha oanade, hälsosamma effekterför vissa personer och det visade sig också fungera för några av våra läsare.

Filosofin kring zonterapi går också att applicera på varje finger på handen. Enligt den här alternativa behandlingsformen är varje finger kopplat till våra känslor. Guiden, baserad på denna studie, visar hur du genom några mycket enklare övningar med händerna kan förbättra din hälsa och ditt känslomässiga tillstånd.

Jag vet att det låter lite som hokus pokus, men jag tycker ändå det kan vara värt att testa. För vad har jag att förlora, egentligen? Även om dessa övningar aldrig bör gå före en läkares vetenskapliga utlåtande, så kan det ju ändå vara ett intressant alternativ för många.

Genom att massera handen på vissa tryckpunkter kan du skapa ett tillstånd av välmående, enligt den japansk formen av energibalansering som kallas Jin Shin Jyutsu.

1. Tummen: Mot ångest och huvudvärk.

zonen2

Som ett ankare för handen bär tummen, liksom huvudet, vikten av många beslut. Har du varit nere på sistone, eller har upplevt mer huvudvärk och nervositet sista tiden, försök att hålla i tummen och tryck försiktigt på den. Se till att inte pressa för hårt. Gör detta i tre till fem minuter, eller tills du känner dig bättre.

2. Pekfingret: Mot frustration och muskelvärk.

Pekfingret kan enligt denna teori kopplas ihop med känslan av rädsla, frustration och förvirring. Även du som problem med muskel- och ryggvärk kan må bättre genom att massera pekfingret i någon minut.

3. Långfingret: Mot ilska och trötthet.

Om du har känt dig mer trött än vanligt på sistone, eller om du har upplevt problem med blodcirkulationen, försöka sätta press på långfingret. Detta finger är främst kopplad till känslor av ilska och irritation. Att massera långfingret kan ge en avkopplande effekt och minska ångestnivåerna.

4. Ringfingret: Mot negativitet och matsmältningsproblem.

Om du känner tvivel på dig själv, eller om du har känner att du har mycket negativ energi i dig, så testa att massera ringfingret. När du gör dessa övningar, kom ihåg att alltid vara lugn och kontrollera din andning. Det ska hjälpa.

5. Lillfingret: Mot nervositet och stress.

Vanligast är lillfingret kopplas till ett tillstånd av låg självkänsla. Du kan vara att du överanalyserar situationer, eller att dömer någon lite för hårt. När du masserar lingfingret, försök att släppa taget om den checklista över saker som tynger ner dig. Detta kan hjälpa att rensa ditt sinne och vara i nuet.

6. Handflatan: Mot illamående och spänningar.

Handflatan är en viktig del också. Du kan antingen trycka i mitten av handflatan, eller massera handflatan i cirkelrörelser. Enligt zonterapi kan massage av handflatan även hjälpa mot illamående, diarré och förstoppning.

7. Handflatan: Mot blodcirkulation och för styrka.

Detta är ett alternativ till övningen ovan. Vissa tycker också att hålla denna position för dem närmare meditation och lugnet.Kommer du att prova dessa enkla övningar hemma? Jag tror i alla fall att jag kommer testa några!

July 2020
M T W T F S S
 12345
6789101112
13141516171819
20212223242526
2728293031